|
En enda silkefiber
är mellan 3 och 4 kilometer lång.
En meter silkefiber kan sträckas ut ca 15 cm utan att brista.
En kilometer lång silkefiber, som är 0,015 mm i diameter,
väger 2 till 4 gram, men kan bära 150 gram. En styrka för
Guinness' Rekordbok!
Silkefibern är glatt. Därför är siden smutsavvisande
och lättvättat - och faller mjukt.
De flesta sidentyger kan tvättas i maskin som fintvätt och
centrifugeras. De kan också tumlas på svag värme tills
de blir nästan torra och färdiga att strykas på medelvarmt
järn.
Ett plagg av långfibrigt mullbärssiden kan slitas och vattentvättas
i generationer utan att förlora sin skönhet.
Siden har fått rykte om sig att vara ömtåligt sedan
den tid då det var vanligt att förtynga siden med tennklorid.
Numera är förtyngningen nästan helt ur bruk. Kinesiskt
och indiskt siden har aldrig förtyngts. Man kan själv kontrollera
ett sidentyg genom att bränna en provbit. Rent siden förkolnar
helt. Förtyngt siden
lämnar kvar ett skelett av tygets struktur i askan.
Siden är flamsäkert.
Silket tar upp fuktighet till 30 % av sin egen vikt utan att kännas
vått.
Silke reglerar temperatur. Det värmer på vintern och svalkar
på sommaren.
Silket har en organisk uppbyggnad som står den mänskliga
huden nära. Därför använde man länge silketråd
till att sy ihop operationssår.
Ingen kemist har ännu lyckats kopiera äkta silke. Ej heller
har man lyckats ge konstsilket de skyddande egenskaper som natursilket
har.
Siden går lätt att färga. Det ger färgerna en strålande
lyskraft.
Siden har en
sällsam historia ...
I flera tusen år har siden bara burits av furstar och rövare.
Samt av änglar, om man får tro vad som står skrivet
i koranen. Men först och främst blir silket buret som ett
beskyddande hölje för naturens mest ömtåliga och
allra mest storslagna förvandling - larvens förvandling till
fjäril.
Mullbärsfjärilens larv lever hela sitt larvliv för att
äta sig fet på mullbärsträdets blad. Tills en dag
när stunden är inne; då höjer larven sitt huvud,
vaggar fram och åter och börjar utsöndra ett sekret
från två körtlar på undersidan av huvudet.
I solstrålarnas riktning spinner den två fina elastiska
trådar, som den lägger i åttaformade kurvor runt kroppen.
På så sätt bildar den en äggformad kokong av silke.
Därinne upplöses larven till en homogen massa, vari ett mikroskopiskt
litet embryo vilar ...
En dag för omkring fem tusen år sedan gick enligt sägnen
kejsarinnan av Kina på promenad i sin trädgård. Då
fick hon i solskenet se hur en silkeslarv spann in sig i en glänsande
tråd. Hon gav därvid sin tjänare i uppdrag att tillverka
en klädnad av den solskimrande tråden.
Då liksom nu blev larvens kokong sakta upplöst i hett vatten,
och den fina tråden blev upplindad för hand med den allra
största försiktighet ...
Ett litet knippe på fem till sju trådar snos ihop till ett
fint garn som kallas råsilke. Råsilket tvättar man
sedan rent från det limämne som hållit ihop kokongen.
Därefter spinner och väver man silket. Det tyg som framställs
på detta sätt blir till ett skimrande och starkt siden.
I det gamla Kina fick från början bara kejsaren och hans
familj bära kläder av siden. Silkets ursprung och förädling
var en strängt bevakad hemlighet, vars avslöjande var belagt
med dödsstraff. I över tusen år bevarade kineserna sin
hemlighet. Tills den en dag blev avslöjad och spridd över
världen av två spioner, utsända av kejsar Justinianus
i Bysans. Det berättas att två män förklädda
till tibetanska munkar vandrade över gränsen mot Tibet med
silkefjärilsägg i sina ihåliga vandringsstavar ...
Från Kina exporterades siden till gamla världens alla furstar
och kungliga hov. Längs sidenvägarna mot söder och väster
drog kamelkaravaner med den dyrbara lasten; farofyllda resor som tog
mellan sex och åtta år. De långa handelsvägarna
slutade i Syriens hamnstäder, där sidenet lastades om på
båtar till grekiska och romerska furstehov.
Då det romerska riket stod på höjden av sin makt var
Kinas export av siden som störst. Men varken kejsaren i Rom eller
Ali Baba och hans rövare kunde ana hur sidenet blev till. Man trodde
på den tiden att silke växte på ett träd.
Numera vet vi ju bättre. Men djupare sett tycks silkets gåta
vara lika svårgripbar som den livsprocess, runt vilken den bildar
ett hölje.
Det finns olika slag av silke från olika slags silkefjärilar.
Mullbärsfjärilen är den av hävd förnämsta.
Den ger det starkaste, mjukaste och mest glänsande silket med de
längsta fibrerna.
Den stora gula påfågelspinnaren, eller tussah-fjärilen,
ger ett siden av mera rustik karaktär. Den lever i ekskogar på
Himalayas sydsluttningar, där kokongerna av vilda fjärilar
samlas in och beredes. Därav namnet vildsilke. Detta silke är
dovare i lystern och har en mera ojämn struktur. I påfågelspinnarens
trakter gör man handvävda tyger, som skiftar livfullt i struktur
och olika nyanser. Gyllenbrunt, guldgult och gräddvitt är
tussah-silkets naturliga färger. Tussah-fjäril blir även
odlad, bl a i Kina.
Flera olika fjärilssorter och flera olika förädlingsmetoder
skapar tillsammans en otrolig variation av sidentyger. Siden kan vara
lent, blankt och mjukt som rinnande vatten - eller frasande torrt som
en fjärilsvinge. Det kan vara grovt som bark - eller lätt
som en dimma. Det kan ha majestätisk tyngd - eller en enkel renhet
med dämpad lyster. Siden kan också var helt matt.
Tillverkningen av vildsilke ger fattiga bönder i Pakistan och Indien
en livsnödvändig extrainkomst.
Silkeodlingen ger dem en möjlighet att bo kvar i sin hembygd.
För att odla silke krävs en personlig insats för skötseln
av djuren och en känslighet i förädlingen av silket.
Därför blir silkeodling aldrig helt mekaniserad, utan ger
levande arbete åt många människor i Asiens folkrika
länder. Spinning och vävning sker både maskinellt och
för hand.
I våra dagar odlas silke nästan bara i utvecklingsländer,
främst i Kina, Indien, Thailand, Korea, Sri Lanka och Pakistan.
Silkeindustrier finns bl a i Japan och Brasilien. En silkeodling i ringare
omfattning förekommer i Italien, Schweiz och Frankrike, medan vidareförädling
av råsilke sker i flera europeiska länder. Dock inte i Sverige.
Därför är siden tullfritt hos oss som en slags passiv
u-hjälp.
Detta faktum, men i första hand den moderna tekniken och moderna
kommunikationer utgör orsaken till att siden blir alltmera överkomligt
i pris. Vem menar på allvar att siden är lyx, när det
inte ens är dyrt?
Siden - detta ädla material, som bokstavligt talat varit värt
sin vikt i guld - sprider numera glädje till alla med sin skönhet.
Och med glädje sätter man själv sin sax i det magiska
tyget. Utan att darra på handen.
Till gardiner ägnar sig siden särskilt väl. Ljuset som
släpps igenom får ett skimmer som ger en solig stämning
åt rummet. Silkets smidighet ger gardinen ett vackert fall.
Eftersom silke andas och reglerar temperatur och fukt är det särskilt
lämpat för kläder närmast huden - och även
för lakan.
Sidenets skönhet har alltid inspirerat till textila konstverk av
olika slag. Kanske mest till utsmyckning av kyrkor och tempel. Men för
mera världslig skönhet har sidenet också sin plats,
såväl i skimrande festprakt som i enkla varor till vardags.
|
|
